Av någon suspekt anledning har jag väldigt svårt att hålla ett normalt dygn, lyckas väl i 2 dagar sen är jag tillbaks till min ”onormala” dygnsrytm igen, och är mer vaken nattetid än dagtid. Nästan så man kan börja undra lite om jag är Vampyr med tanke på att jag är mer vaken på natten än på dagen.
Skulle behöva ha ett normalt dygn, men i mitt liv nu med ett minimalt antal tider att passa per månad, och ingen ”sambo”/inneboende att ta hänsyn till så behöver jag inte behålla ett normalt dygn och kan flytta det fram och tillbaks som jag vill.
Eftersom jag inte heller har någon sysselsättning så blir det att jag konstant går med för mycket energi i kroppen, och därigenom får ett längre dygn än andra för att jag har mer energi då jag inte förbrukar den i samma takt.
Oftast sitter jag väl vid den här dumburken, har hört många kalla mig internetberoende eller datorberoende. Känns faktiskt mer eller mindre hårt att höra, tar åt mig av det, är ingetdera egentligen utan har bara ingenting annat att göra så blir att jag sitter här jämt.
Skulle jag vara beroende skulle jag ha svårt att slita mig och göra annat, och jag skulle längta och må dåligt när jag var ifrån.
Det är inget jag gör, kan lätt gå ifrån datorn för att göra något annat, saknar den inte när jag är borta från den, och jag mår framför allt inte dåligt att vara utan den. Men folk verkar ha fått det till att jag är beroende, visst får dom tycka som dom vill. Men jag gillar inte direkt att bli kallad det.
Nu är det natt igen iaf, och jag har total avsaknad av normalt dygn, jag lider inte av det, jag mår bra av det (även om det skulle vara mer nyttigt för kroppen med ett normalt dygn)… Jag trivs med att skrota på i min egen takt. Att vara vaken nu…
Gillar förvisso även att vara ute och promenera vid den här tiden…
Men vissa småsaker har satt lite stopp för det, så jag är långt ifrån lika sugen på det, utan låser in mig i lägenheten istället.
Det där sista är nåt jag verkligen måste ta tag i, så att det inte utvecklar sig till nåt. Måste ut och röra på mig mer, inte bara med kompisar utan även ensam. Vore dumt att utveckla nåt av det utan att det egentligen finns en anledning till det. Jag har ingenting att vara rädd för, jag har inga traumatiska upplevelser som gör att jag ska behöva springa och gömma mig…
Okej, förvisso har jag bara minnen ifrån 6 år och uppåt, allt tidigare än det är som bortblåst, vilket är skrämmande, då alla jag pratat/pratar med har minnen tidigare än så. Så undrar vad det är som gjort att jag totalt har tappat alla tidigare minnen. Eller om det helt enkelt bara är en slump, att min hjärna valde att sortera ut dom för att bereda plats för nyare minnen.
Eller att dom bara ligger där inne i min hjärna djupt i dvala och bara väntar på att rätt händelse i mitt liv ska återuppväcka dom och tala om för mig vad det är jag har glömt (om det nu är något överhuvudtaget som jag har glömt)…
Har hänt en del i mitt liv på sistone med, en hel del, orkar inte ta upp en enda sak av det här. Faktiskt. Dom som vet, vet. Och dom som förstår, förstår. Resterande får gissa, eller fråga mig så får vi se OM jag svarar (lovar inte).
Snart ett jobbigt datum igen med, 1 års dagen sen morfar dog :’(
Inget jag ser fram emot, men känns samtidigt lite som om den inte blir lika jobbig som hans födelsedag i november, vilket innebar en liten omställning för mig med.
Det var första gången jag verkligen accepterade att han hade gått vidare, och första gången jag kunde titta på minnestavlan med hans namn som hänger i minneslunden. Har inte kunnat det tidigare, har vägrat, har inte velat inse.
Men återstår väl att se hur jag tar 1 års dagen nu i februari. Ser inte fram emot den iaf, men återstår väl att se hur den fortgår.
Nu ska jag väl i alla fall fortsätta se på film eller prata på MSN, beror väl lite på.
Ska iaf sluta svamla, kom precis på att jag har en förmåga att göra det när jag väl pallrar mig in på den här sidan, och resultatet är nästan alltid ett låååångt inlägg som är ett rent svammel om mig och mitt liv ;)
//Daniel