Hörnet av Världen

Då sitter man här igen, återigen och kan inte sova. Lite positivt iaf att jag ÄNTLIGEN fått klar den nya bloggen. Fick ju ryck häromdagen och bytte till WordPress och har dom senaste dagarna hållt på och pillat med det för fullt… Och resultatet blev grymt bra! Över förväntan till och med. :)
Men är fortfarande en del kvar, så ber folk att ha lite förstående med att det KANSKE buggar ur ibland :P

Man kan se detta som en liten nystart på min blogg, då den har funnits i snart 3 år (dock så kan man ifrågasätta hur ofta jag skrivit nåt), men nu tänker jag göra ett ärligt & seriöst försök att faktiskt skriva om sånt som intresserar mig här. Och det kan bli nästan vad som helst. Nåt jag har i planerna (och utkasts-lådan) är ett blogg-inlägg om Israel vs Palestina, det är nåt som stört mig under hela tiden det kriget höll på. Och jag försöker få ner mina åsikter om det i ett inlägg.
Sen lär det sannerligen dyka upp saker om datorer här med, jag är trots allt något av en datornörd som gillar att hålla på. Uhm, börjar låta som jag skriver en presentation av bloggen nu… Haha…
Nåt jag ska försöka hålla till ett minimum är ”privata” inlägg som speglar mitt liv, men det lär säkert dyka upp nån/några såna med eftersom några saker i mitt liv faktiskt är saker som intresserar mig med.

Men nu ska jag försöka få lite gjort här, om 8 timmar lite drygt ska jag sätta mig på en buss för vidare transport söderöver. En väldigt efterlängtad resa faktiskt, av vissa speciella anledningar. :)

Så, over and out for now, and check in soon again. :)

Vet att jag nu återigen har vart dålig på att skriva här ett tag…
Men ni får inte tro att mitt liv är händelselöst för det, har hänt en hel del i det senaste tiden, faktiskt. Bara det att det är saker jag inte anser är något jag ska publicera på en blogg på internet så att alla kan läsa sakerna.
Visst är dom positiva och glada, men ändå, lite privatliv tänker jag ändå förbehålla mig… Speciellt så länge det finns andra inblandade i det hela. :)

Men tänkte mest bara visa att jag lever med det här inlägget, så ni inte tror jag totalt har försvunnit och glömt bort er (få) läsare som jag har :)

//Daniel

Det kan man väl säga att det börjar bli.
Äntligen, eller till slut, eller vad man vill säga.

Har i år fått 2 jobberbjudanden, rakt ur tomma intet, har övervägt båda.
Det första gällde jobb som programmerare, inriktning php+mysql, det tackade jag nej till. Datorer är en hobby för mig, inget jag vill arbeta med, då skulle det roliga med datorer försvinna.
Det andra jobbet är som säljare, och det har jag nästan tackat ja till.
Eller jag kommer tacka ja till det. Det är min chans här i livet till något vettigt.

I det jobbet kommer jag få den sociala kontakten jag vill ha, kommer att få en helt okej lön (om än provisionsbaserad). Och jag kommer få jobba med folk som jag förhoppningsvis kan ha kul och skratta med.
Vad jag ska sälja stämmer så smått med vad jag är intresserad av med, så det gör det bara roligare.

Vad som egentligen fattas nu är körkortet, men det blir när jag får första månadens lön som det blir ett körkort. Sen kan man väl säga att månaderna efter det kommer att bli fortsättningen på att städa upp livet.
Kommer att lösa skulderna varefter jag får råd, så att jag till slut står där skuldfri.

Sen är det bara en sak som fattas i mitt liv, för att det ska vara det jag vill att det ska vara, och det vet hon om. :)
Jaaa, jag syftar på personen jag skrivit om i blogg-inlägget ”Du & Jag”… Men det är väl vad man kan säga är ett mera långsiktigt projekt, det har det alltid vart. :)

Men jag känner verkligen att det är en person jag vill ha, och dela mitt liv med, mina känslor för henne går såpass djupt, och är såpass genomträngande.

Ville bara skriva av mig lite om min framtid här, exakt vad jag ska sälja kan jag inte avslöja förrän den dagen jag tackar ja och börjar på det jobbet. :)
Men det ska till mkt nu för att jag INTE ska ta det jobbet…
Åt helvete med min sjukskrivning, dryga 3 år med att gå hemma räcker mer än väl. Nu är det dags att kavla upp ärmarna, och börja dra in pengar så man får ordning på det som jag påstår kallas mitt liv. ;)
Att depressionen/panikångesten löser sig på kuppen troligtvis är ju bara att tacka och ta emot :)

Sådär, nu har jag skrivit av mig. :)
Ha det gött alla :)

Nu får det vara ett slut på det, slut på att förneka, att inte säga direkt, att gömma undan mina känslor.

Har i 1,5 år haft känslor för en och samma person, har i 1,5 år vart förälskad i henne. Och det är inga känslor som försvinner, jag kan inte lura mig själv att dom försvinner, jag kan inte förneka dom.
Att få höra hennes röst gör mig något så otroligt glad, att få vara henne nära gör mig också glad.
Är hon ledsen är jag ledsen för att hon är det. Skrattar hon är jag glad för att hon är glad.

Varför sitter jag då och skriver det här? Varför skriver jag inte att jag har en flickvän. Simpelt jag har inte en flickvän. Jag är kär i nån som redan har en pojkvän.
Varför jag skriver det här är väl för att jag vill att världen ska veta.
Jag skulle bara vilja ställa mig och skrika ut mina känslor för henne, men av hänsyn gör jag det inte. Jag tänker inte ens nämna hennes namn här. En del vet vem det är jag pratar om, ni som inte vet får fortsätta sväva i ovisshet, tänker inte berätta av hänsyn till henne…

Jag har aldrig vart såhär pass kär eller förälskad i någon tidigare, det är helt nytt och helt underbart. Och istället för att känslorna ska minska så ökar dom bara i styrka. Dom blir starkare för varje dag, varje timma, varje minut, varje sekund som går.
Jag blir bara säkrare och säkrare på att det är Henne jag vill ha, och ingen annan.

Jag älskar DIG verkligen, vet att du kommer att läsa det här, med tanke på att jag tänker skicka länken till dig. Jag är less på att gömma undan mina känslor för dig, detta är mitt sätt att visa att jag är så säker på dom att jag skulle kunna berätta för hela världen att det är DIG jag vill ha och ingen annan. Att mitt liv känns meningslöst utan dig, att jag känner mig halv utan dig.
Vill bara ha dig nära, och nu när jag inte har det, eller kan ha det, så kryper jag nästan ur skinnet av saknad. Det gör fysiskt ont i mig av saknad efter dig.

Fastnar ofta i tankar om saker som vi har gjort, eller ställen där vi har vart. Ser dig framför mig då och bara ler åt det minnet. Kan bara sitta och vänta på att du ska ringa på min ytterdörr, bara för att jag vill se dig, även om jag vet att du inte kommer att ringa på ytterdörren, iaf kanske inte den dagen. Jag lever i dåtiden, jag kommer ihåg så mkt datum vad det gäller dig och mig, många fler än vad du tror.
2005-09-14 – Första gången vi träffades
2005-09-25 – ”hemligt”
2005-11-30 – Nåt du fick av mig
2005-12-31 – Nyårsafton :)
2006-01-16 – första gången du sa att du ville ha mig
2006-01-30 – ”hemligt”
2006-02-04 – Hur du trösta mig dagen då morfar dog
2006-02-11 – ”hemligt”
2006-02-12 – ”hemligt”
2006-06-13 – ”hemligt”
2006-06-27 – Hur mkt jag såra dig den dagen =/
2006-09-10 – ”hemligt”
2006-10-28 – Senaste gången jag såg dig
2006-11-25 – Mina planer för den dagen, men som jag aldrig hann genomföra.
2006-12-05 – vad jag sa och gjorde mot dig den dagen :(
2006-12-17 – senaste gången vi bråka
2006-12-21 – ”hemligt”
2007-02-19 – Senaste gången vi prata i telefon
Som du ser kommer jag ihåg mkt fler datum än vad jag har sagt, och jag håller koll på alla, för att dom ÄR speciella för mig, och dom kommer för alltid att vara det.
Blev kär i dig första gången jag såg dig, och har vart det sen dess.
Jag har vart kär i dig i 1 år 5 månader 6 dar 9 timmar, och det kommer bara att öka.
Jag vill ha dig, och bara DIG, ingen annan, absolut ingen annan.
Jag har gjort mina misstag mot dig, och dom har inte vart få, men vi står här idag, massor med erfarenheter rikare, och jag ångrar varenda gång vi bråkat, men jag har lärt mig nåt av varenda gång, och jag ångrar alla misstag jag gjort mot dig med. Och alla bråk vi har haft verkar som bortblåsta nu, vi har funnit det där stadiet vi var i när vi först träffades.

Ett liv utan dig är något jag har svårt att föreställa mig (och nu ska inte alla tolka detta som något negativt och självmordsbenäget, för det är inte det, jag har bara svårt att föreställa mig att leva utan henne bredvid mig). Som jag en gång skrev till dig, att får jag inte dig, så lägger jag ner allt och blir ungkarl. Det står jag för än idag, finns ingen jag vill ha hellre än dig, och det finns ingen som kan mäta sig med dig, eller dom känslor jag har för dig. Dom känslorna är verkligen helt unika, och det är bara känslor för dig.
Du har nyckeln till mitt Hjärta… :)

Jag älskar verkligen dig, och jag vill att hela världen ska veta det!
Och att hela världen ska veta hur mkt jag saknar dig!
Jag skulle kunna göra vad som helst för dig!

”Du och jag mot världen gumman”

//”Kärlekskrank” Daniel

Av någon suspekt anledning har jag väldigt svårt att hålla ett normalt dygn, lyckas väl i 2 dagar sen är jag tillbaks till min ”onormala” dygnsrytm igen, och är mer vaken nattetid än dagtid. Nästan så man kan börja undra lite om jag är Vampyr med tanke på att jag är mer vaken på natten än på dagen.

Skulle behöva ha ett normalt dygn, men i mitt liv nu med ett minimalt antal tider att passa per månad, och ingen ”sambo”/inneboende att ta hänsyn till så behöver jag inte behålla ett normalt dygn och kan flytta det fram och tillbaks som jag vill.
Eftersom jag inte heller har någon sysselsättning så blir det att jag konstant går med för mycket energi i kroppen, och därigenom får ett längre dygn än andra för att jag har mer energi då jag inte förbrukar den i samma takt.

Oftast sitter jag väl vid den här dumburken, har hört många kalla mig internetberoende eller datorberoende. Känns faktiskt mer eller mindre hårt att höra, tar åt mig av det, är ingetdera egentligen utan har bara ingenting annat att göra så blir att jag sitter här jämt.
Skulle jag vara beroende skulle jag ha svårt att slita mig och göra annat, och jag skulle längta och må dåligt när jag var ifrån.

Det är inget jag gör, kan lätt gå ifrån datorn för att göra något annat, saknar den inte när jag är borta från den, och jag mår framför allt inte dåligt att vara utan den. Men folk verkar ha fått det till att jag är beroende, visst får dom tycka som dom vill. Men jag gillar inte direkt att bli kallad det.

Nu är det natt igen iaf, och jag har total avsaknad av normalt dygn, jag lider inte av det, jag mår bra av det (även om det skulle vara mer nyttigt för kroppen med ett normalt dygn)… Jag trivs med att skrota på i min egen takt. Att vara vaken nu…
Gillar förvisso även att vara ute och promenera vid den här tiden…
Men vissa småsaker har satt lite stopp för det, så jag är långt ifrån lika sugen på det, utan låser in mig i lägenheten istället.

Det där sista är nåt jag verkligen måste ta tag i, så att det inte utvecklar sig till nåt. Måste ut och röra på mig mer, inte bara med kompisar utan även ensam. Vore dumt att utveckla nåt av det utan att det egentligen finns en anledning till det. Jag har ingenting att vara rädd för, jag har inga traumatiska upplevelser som gör att jag ska behöva springa och gömma mig…

Okej, förvisso har jag bara minnen ifrån 6 år och uppåt, allt tidigare än det är som bortblåst, vilket är skrämmande, då alla jag pratat/pratar med har minnen tidigare än så. Så undrar vad det är som gjort att jag totalt har tappat alla tidigare minnen. Eller om det helt enkelt bara är en slump, att min hjärna valde att sortera ut dom för att bereda plats för nyare minnen.
Eller att dom bara ligger där inne i min hjärna djupt i dvala och bara väntar på att rätt händelse i mitt liv ska återuppväcka dom och tala om för mig vad det är jag har glömt (om det nu är något överhuvudtaget som jag har glömt)…

Har hänt en del i mitt liv på sistone med, en hel del, orkar inte ta upp en enda sak av det här. Faktiskt. Dom som vet, vet. Och dom som förstår, förstår. Resterande får gissa, eller fråga mig så får vi se OM jag svarar (lovar inte).
Snart ett jobbigt datum igen med, 1 års dagen sen morfar dog :’(
Inget jag ser fram emot, men känns samtidigt lite som om den inte blir lika jobbig som hans födelsedag i november, vilket innebar en liten omställning för mig med.
Det var första gången jag verkligen accepterade att han hade gått vidare, och första gången jag kunde titta på minnestavlan med hans namn som hänger i minneslunden. Har inte kunnat det tidigare, har vägrat, har inte velat inse.
Men återstår väl att se hur jag tar 1 års dagen nu i februari. Ser inte fram emot den iaf, men återstår väl att se hur den fortgår.

Nu ska jag väl i alla fall fortsätta se på film eller prata på MSN, beror väl lite på.
Ska iaf sluta svamla, kom precis på att jag har en förmåga att göra det när jag väl pallrar mig in på den här sidan, och resultatet är nästan alltid ett låååångt inlägg som är ett rent svammel om mig och mitt liv ;)

//Daniel

Ja ni, vad jag är urusel på att skriva här, verkligen.
Kan ibland gå jättelång tid mellan inläggen, och ibland komma flera på en gång.
Men det är väl så, har inte orken/tiden att skriva nåt här alltid. Och ibland händer det saker som jag inte vill skriva om, eller saker jag inte kan skriva om.

Sitter iaf i Uppsala just nu och tittar på medans löven faller, och vädret blir sämre, lagom kul. Kan komma på ett ställe jag hellre hade vart på, men pga vissa omständigheter är inte det möjligt i nuläget. Så jag får låta bli tills omständigheterna tillåter. ;)

Just nu sitter jag bara och saknar, saknar nåt otroligt, tänker på drömmen jag hade inatt med… Var en underbar dröm, en trevlig dröm, en dröm jag vill ska bli sann. :)
Vakna med ett leende på läpparna iaf… Men just vad drömmen innefatta, förutom mig och en person till, tänker jag hålla hemligt tills tiden är mogen, om den någonsin blir mogen. Känslig sak ändå, men det var ändå underbar, tar gärna en repris på den drömmen inatt. ;D

Har fortfarande inte riktigt tillfrisknat ifrån min ”virusinfektion i lungsäckarna” som dom trodde det var… Hatar att jag ska behöva gå och vänta på att det ska bli bra av sig själv.. Vill ha medicin och bli frisk direkt. Men men, går ju inte. Hela den där virusinfektionen är en historia för sig själv, då den blev upptäckt först efter förmodad hjärtinfarkt och ambulanstur upp på akuten (aldrig mera ambulans, iaf inte som patient). Var inte hjärtinfarkt, utan bara infektionen som spökade. Det har den gjort flertalet gånger sen dess med, men eftersom jag itne vill återupprepa det där så är det sängen nästa och vila ett tag. Bröstsmärtor är inte kul, men nu vet jag ju iaf varför och kan kämpa emot. Roliga är att jag inte får panikångest av det :D
Något positivt mitt i det negativa… ;)

Nej, ska sitta och fnula på den drömmen lite nu, och på en del minnen… Lär gå omkring med ett leende på läpparna… ;)

Saknar dig, du vet vem du är ;)

//Daniel

Hehe, jag är ju så duktig på att skriva här som ni märker ;)
Vet inte varför det blir så lite, antingen är mitt liv händelselöst, eller så händer det saker i det men jag tycker inte dom är intressanta nog att publicera här, eller så kan jag inte publicera dom här för dom är privata, eller så glömmer jag helt enkelt att skriva dom här.
Fråga mig dock inte vilket av dom det är… ;)

Men men, i övrigt fortlöper mitt liv tämligen inrutat, vilket det har vart ett tag nu. Det är samma saker hela tiden, med vissa ljusglimtar.
Vet en sak dock, jag sitter inte mkt alls vid datorn längre, vilket är positivt. Dumt å sitta vid dumburken för ofta…
Så man kan väl säga att jag vart dum tidigare… haha

Men nu när jag iaf sitter här försöker jag göra nåt vettigt, just nu gäller det C++ och LUA mest, men har även bestämt mig för att skriva om hela www.rrnet.se, så att den blir lite granna som en community.
Har ju en del bandbredd på servern, och dessutom en del diskutrymme, så skulle vara kul att göra en community för ”vänner” och vänners vänner lixom, där alla kan träffas och dela med sig av erfarenheter m.m.
Skulle vara roligast och göra den engelsk tvärsigenom, har ju en del utanför sverige som inte förstår svenska som skulle vara kul att ha med, men det kanske är ett projekt för senare saker, att göra den tvåspråkig. ;)

Nej, nu ska jag fortsätta störa mig på C++ och LUA som inte vill göra som jag vill…
Ha de gott. :)

Uttråkning, och ett fynd av en kul hemsida. ;)

(Klicka på rubriken för å läsa hela inlägget)

You Are 76% Evil

You are very evil. And you’re too evil to care. Those who love you probably also fear you. A lot.