Hörnet av Världen

Idag var första gången för något…
Att se resultatet av ett lyckat självmord (eller resultatet av ett brott)… Var nån som fick för sig hoppa eller blev puttad ifrån 4:e våningen i grannhuset, så var smått distraherad ett tag tidigare idag av att det var ett lik som låg tvärs över gården i väntan på ambulans/rättsläkaren… Var mindre trevligt…
Var inte trevligt att se överhuvudtaget, aldrig sett något sånt ”IRL” tidigare, utan nu var första gången och man blev väl lite chockad.

Och så var det ett tag sen sist nu igen, verkar bli sådär ibland att jag blir inaktiv en längre period och sen kommer det någon rad här som konstaterar att jag vart inaktiv ett längre tag…
Detta är väl återigen en sån rad. Ska försöka skärpa mig, jag lovar ;)

Det kan man väl säga att det börjar bli.
Äntligen, eller till slut, eller vad man vill säga.

Har i år fått 2 jobberbjudanden, rakt ur tomma intet, har övervägt båda.
Det första gällde jobb som programmerare, inriktning php+mysql, det tackade jag nej till. Datorer är en hobby för mig, inget jag vill arbeta med, då skulle det roliga med datorer försvinna.
Det andra jobbet är som säljare, och det har jag nästan tackat ja till.
Eller jag kommer tacka ja till det. Det är min chans här i livet till något vettigt.

Det blev en fortsättning på förra posten (Uppsalabuss)…
Uppsalabuss/Upplands Lokaltrafik fick sitt lilla e-mail igår, idag fick jag ett svar ifrån dom…
Var väl inte direkt svaret jag ville ha men får väl anse det acceptabelt eftersom jag inte lär få något mera svar ifrån dom.

Denna bussen körde förbi oss och svängde ner på Vaksalagatan och ställde sig vid hållplatsen, den körde verkligen förbi med ”motorhuven” öppen…
Är det bara jag som förundras över hur uppmärksamma dom är på Uppsalabuss om dom kan köra med motorluckan öppen?
Hallå, borde man lixom inte märka det? Den är ju inte direkt liten.

Nu får det vara ett slut på det, slut på att förneka, att inte säga direkt, att gömma undan mina känslor.

Har i 1,5 år haft känslor för en och samma person, har i 1,5 år vart förälskad i henne. Och det är inga känslor som försvinner, jag kan inte lura mig själv att dom försvinner, jag kan inte förneka dom.
Att få höra hennes röst gör mig något så otroligt glad, att få vara henne nära gör mig också glad.
Är hon ledsen är jag ledsen för att hon är det. Skrattar hon är jag glad för att hon är glad.

Varför sitter jag då och skriver det här? Varför skriver jag inte att jag har en flickvän. Simpelt jag har inte en flickvän. Jag är kär i nån som redan har en pojkvän.

Av någon suspekt anledning har jag väldigt svårt att hålla ett normalt dygn, lyckas väl i 2 dagar sen är jag tillbaks till min ”onormala” dygnsrytm igen, och är mer vaken nattetid än dagtid. Nästan så man kan börja undra lite om jag är Vampyr med tanke på att jag är mer vaken på natten än på dagen.

Skulle behöva ha ett normalt dygn, men i mitt liv nu med ett minimalt antal tider att passa per månad, och ingen ”sambo”/inneboende att ta hänsyn till så behöver jag inte behålla ett normalt dygn och kan flytta det fram och tillbaks som jag vill.
Eftersom jag inte heller har någon sysselsättning så blir det att jag konstant går med för mycket energi i kroppen, och därigenom får ett längre dygn än andra för att jag har mer energi då jag inte förbrukar den i samma takt.

Sanning är egentligen ett ganska flyktig begrepp, ett relativt begrepp.
För det som är sanning idag, kan vara lögn imorrn.
Och det gör ju att just ”sanning” är ett begrepp som alltid förändras, att förutsättningarna för VAD som är sanning förändras ifrån en dag till den nästa.

Återigen sitter man här vaken, klockan 4 på morgonen… Varför kan jag inte vara normal som andra människor och gå och lägga mig normal tid??? haha…
Jadu, har inget vettigt svar på den frågan, vet bara att jag gillar natten. Den är lugn, och stilla, och trevlig på ett sätt. Även om den är mörk. :)
Har inte hänt så mycket sen senaste bloggen, är hemma i Gävle just nu och tar det lugnt.

Fyllde år för 2 dar sen, var ganska okej faktiskt…. 2004 och 2005 var ju katastrofår den 13:e juni så dom vill jag helst glömma.
Men detta året blev den helt okej, trevligt sällskap, slapp vanliga stohejjet med att alla ska gratta mig.
Var och badade den dagen oxå, vilket faktiskt är en kul händelse med tanke på att jag inte badat på 7 år.. Tolka mig rätt nu, har badat i badkaret, men badhus/utomhusbad är nåt jag undvikit.
Varför? Tja, jag är fullt simkunnig men dras med nånting psykiskt som gör att jag får panik så fort jag tappar fotfästet alt. inte bottnar längre, så det är lönlöst för mig att försöka simma öht, för jag får bara panik å sjunker eller sprattlar som bara den när jag är i vattnet. :P